! the mark of excitement !!!!!

GODMORGON!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag har just vaknat efter 14 timmar sömn, och jag känner mig pånyttfödd!!!! Jag har jättemycket energi!!!! Och kanske lite för mycket kaffe!!!!!!!!!!!!!

Oxford gör konstiga saker med ens sömnvanor. Till exempel upptäcker man då och då att klockan är fem på morgonen och man sitter under ett träd bland gotiska ruiner och fryser och pratar om 1800-talspsykologi och tibetansk mysticism. Eller att klockan är halv sex på morgonen och man har just tvingat upp sig själv för att öva trestämmig musik (vilket är något fruktansvärt).

Igår hade jag min första lektion på det berömda klavikordet, inkluderande en stor mängd kaka. Det finns mycket att säga om Bach, men vad man än vill säga så kommer det ändå att låta dumt i jämförelse med vad Bach själv säger. "Look, there's his name!!!!" skrek min lärare i falsett och pekade på en kombination av toner, inflätad mellan de andra stämmorna. "He's talking to you!!!!!".

Att spela gamla klaviaturinstrument kan vara mycket emotionellt. Och oerhört frustrerande, förstås. Men i slutändan fantastiskt. Jag klagade: "jag önskar att jag hade upptäckt det här tidigare!!!!!!", min lärare sa: "var glad att du får upptäcka det nu, på det här sättet!!!!!!!".

Sen sa jag: "vet du att dom ska spela Tannhäuser i vinter i Convent Garden?!?!?!?!" och han svarade: "är det sant!??!?!?!?! Tannhäuser är min FAVORITOPERA!!!!!!!!". För den som vill veta mer om Tannhäuser, klicka här för att läsa en liten text jag en gång skrev.

Så, jag anar nog vad ni har tänkt rakt igenom hela det här inlägget. What's up with the stupid exclamation marks!?!??! Jag undrar snarare: varför är moderna människor så tveksamma till utropstecken? Tja... kanske för att de får en att låta som en jävla tönt (se ovan).

jag är ett klavikord

Klavikordet. Del 3.

Så, här kommer senaste nytt om klavikordet. Vi är vänner igen, som sagt. Det råder till och med fenomenal harmoni -- välstämt* och fint. Det enda som är lite "ehh... right" just nu är att klavikordet står här i rummet täckt av underkläder. Fräsch, liksom.

Jag ska snart få lära mig hur man spelar på det här instrumentet, på riktigt. Ni kanske minns ett gammalt inlägg jag skrev, en nybörjarens guide till klavikordspel (väldigt stört, om jag får säga det själv). Idag kan jag bara säga en sak: jag hade ingen aning om nånting på den tiden.

Nuförtiden vet jag mycket bättre. T ex så vet jag att klavikord fungerar precis lika bra som cembali att hänga tvätt på, men mycket sämre när det gäller drillar. Och att det är en jävligt weird idé att skicka ett klavikord från Tyskland till Sverige -- det var för den delen inte ens Sverige C P E Bach skickade sitt instrument till! Det var typ Riga, eller nåt. Ful historieförfalskning där, ajabaja.

Jag vidgar mina vyer. Trestämmiga fugor. Klavikord. VIBRATO. Vad kommer jag inte att veta imorgon, som jag inte vet idag? Spännande. Ahh, nu måste jag gåååå -- klavikordet ropar på mig :(

kjam//////kjullizz

PS. Det här med etiketter på inlägg är KUL. Titta bara: "klavikord, underkläder, inget kontorsjobb direkt". HAHAHAHA!

* Valotti-stämning, för att vara exakt.
* dvs. när man spelar legato C till C# kan man ju inte lyfta fingret från C-tangenten förrän man har börjat trycka ner C#. SÅKLART!

jag är leonardo da vinci!

Kroppens anatomi!

Muskler - organ - benstruktur.

Jag lodar runt på internet i jakt på vackra bilder av anatomi, fysik, figur och uppbyggnad. Bombar π med bilder och tankar om att trycka tröjor med revben - hjärtklumpar och lungor

Måla tavlor, andas leva och beundra kroppens vackra underligheter.

Tittar jag för mycket på sjukhussåporna? Har jag känslorna utanpå kroppen nu igen?

(Jag har bara fått ner femte säsongen, revival, av Grey's anatomy textad, på fuckin' franska.)

Denna veckas mission: inte se två säsonger av Grey's. ... Varav parantesen ovan därför är en bra sak. Sa vi något om andra serier? Nya bekantskaper? Senaste avsnittet av gamla favoriter? ??

Har varit lite under vädret. Levt i ovisshetens land - nu är det konstaterat, inte av mig utan av medicinsk expertis att jag huserar ett inre krig, punkt, typ. Nej, men dels det. Till följd av ett påstått trauma och min konstnärliga själ i ett litet existensiellt kaos. Kaos och krig alltså. Tills vidare skriver vi under på planen med fokus framåt.

Leka traumabearbetning, åka till London med min konstnärssjäl och leva, dricka öl och andas.

Bilder: 1 Handprint of Amelia Earhart's hand the first woman to fly solo across the Atlantic Ocean and a women of power, 2 Anatomy of Love by Anna Bond, 3 The anatomy of the 4 and 6 Studies by Leonardo da Vinci from his emperic studies of the human body from here. 5 Illustration from Shutterstock.com

klavikordet. del 2.

Okej, här kommer uppföljaren. När jag gick och låste in mig i sovrummet igårkväll efter Det Stora Grälet var besvikelsen stark. Världen sedd genom tårfyllda ögon. Tillslut blev det sömnstund. Hela huset sover. Jag har en fin gyllene sidenpyjamas på mig, och drömmer söta drömmar om lövhögar och skogspromenader. Vad jag inte tänker på är att klavikordet fortfarande är där i vardagsrummet...

Och då -- plötsligt!! Tidigt på morgonen! Så går brandalarmet igång. "Fan också!!!!!" tänker jag. "Vad gör jag av klavikordet !?"

Utanför huset samlas en grupp studenter. Det är mycket avslöjande. En av männen bär en blommig, riktigt tight trikå. Nice. En annan har en handduk på sig. En tredje är täckt av en persisk matta (ethnic pride?*). En fjärde har inte så mycket alls. Själv står jag där, i min guldpyjamas och med mitt klavikord. En vaktmästare säger "Jag hade ingen aning om att den där bodde här...men fin är den"

MAO. Eftersom jag räddade klavikordet från branden, så är vi nu vänner igen. När jag är färdig med en viss uppsats (se gårdagens inlägg) ska vi försonas på riktigt.

Puss//Krullet

* detta är en intressant fråga, som jag ska skriva mer om senare... hur förhåller sig engelsmännen till människor från andra länder? Mycket spännande, och förskräckande.

äventyr vid klavikordet (eh, right...)

"Så, vad fan är det för fel på det där Krullet!?" har ni säkert tänkt flera gånger nu. Nya läsare av den gula bloggen kanske inte ens vet vem jag är. Livet är fullt av stressmoment (t ex så upplever jag ett av dem nu: jag har inte börjat på min uppsats om skillnaden mellan sturm und drang, klassicism och empfindsamkeit, och den ska vara inlämnad kl 4 imorgon -- sug på den du!).


Jag har helt enkelt inte riktigt haft tid att skriva. Ni vet, jag har varit i Rom och tittat på konst, i Cambridge och köpt en äggkokare (v. exciting! Ett inlägg om dennas bravader utlovas!), och slutligen hamnat i ett rum (dvs., tre rum*) i Oxford, där jag slutligen upplevde lycka tillsammans med någon alldeles fantastisk, nämligen denna vackra varelse, ett klavikord:

Söt va? Ni får gärna hjälpa mig att hitta på ett namn åt han. Jag planerar fantastiska kvällar här i mitt lilla studentsrums-palats: höga, vita väggar, stora fönster, smäktande klavikordtoner.

Måste bara säga att det är SKITSVÅRT att spela på det här instrumentet. Vi har just haft en BIG FALL OUT: höga berg och djupa dalar. Det kom hit igår, och vi upplevde en ögonblicklig förälskelse. Jag spenderade hela kvällen med att spela och tyckte att det började låta riktigt schysst mot slutet... men nej, på kvällen nästa dag, får jag uppleva att så var inte fallet:

Ingen nämnd, ingen glömd** sätter sig ner vid MITT KLAVIKORD och spelar några melodier, och det låter helt otroligt. Jag kastar mig hänförd ner på golvet. Bach talar genom hans fingrar (fett spooky). Svartsjukan bränner i kroppen!! För att trösta mig säger han: "eventually, you will get there one day... or perhaps not!". Jag säger: "Jävla skit instrument", tömmer min tekopp över instrumentets blomsterdekorationer och går och låser in mig i sovrummet.***

Uppdateringar om detta kritiska läge -- förhållandet mellan Krullet och Klavikordet -- följer. Som en avrundning tänkte jag dra dagens Oxford-skämt för er. Tjuylyssnat (obs detta är på riktigt!!), under en lunchkonsert idag: En student till en annan: "Oh my God... there's so much Bach going on here. It's disgusting!"

Nu ska jag gå och äta en STOR BIT TÅRTA och stöna över den där uppsatsen som aldrig blir klar. Eller ens påbörjad. Vackra ljud är en stor del av mitt liv -- den kommande nattens ljud kan antagligen sammanfattas med: "muummms!!! ahhhh oohhh neeeej!!"****.

Hejdå från KRULLET och klavikordet!

Fotnoter:

* enligt utsago har mina brittiska studentrum nog med plats för ca. åtta amerikanska studenter. Man kanske borde satsa på extrainkomster som hyresvärd?

** (check) "Veckans skrämma slag på alla gamla russin till fellows" som finns här, genom en livlig imitation av Wanda Landowskas fotarbete, mitt i the SCR common room.

*** (check) Domestic fight no. 1.

**** detta ljud är nytt, och kan klassificeras som "the artistic lament". För en demonstration av detta ljud uttryckt i musik, klicka HÄR. Ett annat vanligt ljud som hörs under tutorials/lektioner i Oxford är DETTA. Jag lovar, båda är värda att lyssnas på.

hmm

Krullet kanske inte har tid att säga det här själv,
än.
Men hon ska imorgon få ett klavikord till sina rum i Oxford - sicken lyx alltså.
Hon påstår att hon varit upptagen värre. Det brukar låta så.
Det var något om någon opera och något om Monteverdi - ni vet hur det brukar låta.
Jag har börjat öva och Krullet har lovat er en alldeles speciellt spännande uppdatering, snart, snart!

personal message: missing person report

Krullet!

Bloggen, jag;
vi saknar dig!

Var håller du hus, vad håller du på med?

Om du inte passar dig kommer jag att bomba dig med svampbilder
- you better watch out ...

Dessutom nojar jag.
Jag vågar inte börja öva - var är du?

Jag menar, jag vet att du är tillbaka i Oxford och att du har fått ett nytt rum - har du fått en cembalo installerad?
Men var är du?

Eleanor Rigby - "All the lonley people; where do they all come from?"