Precis när jag tror att livet är slut as I know it.

2010 har innehållit väldigt, väldigt lite böcker, tidningar, skriven text och väldigt, väldigt, väldigt mkt tvserier (tom. en och annan film - även om jag i regel är lite anti film).

Det har varit Grey's Anatomy, from the very begining, for the very first time.

På temat, Private Practice.

House. Scrubs.

Dexter. Brothers and Sisters.

How I Met Your Mother, 30 Rock.

Gossip Girl, 90210

True Blood!

Nip/Tuck

Crossing Jordan, Ally McBeal.

Cougar Town, Gary UnMarried, Nurse Jackie,

Ni förstår ju själva - juluppehåll ...

Lösningen?

Mer serier!

Och on top of that - bra sådana.

The Big Bang Theory & seriöst Life Unexpected.

Hysteriskt rolig och feelgood. The perfect combination.

Jag gav dock upp Glee efter halva första säsongen - så ovärt. Allt som börjar likna musikal går fetbort - tillfälliga musikalinslag för att liva upp en serie på sjätte säsongen inklusive.

Eller borde jag kanske hellre skriva ingen nämnd ingen glömd?

Jag borde skriva, tack och lov att Nip/Tuck äntligen, äntligen är slut. För den var verkligen inte bra inflytande. Nördar, olösbara sjukdomsdilemman och fosterbarn är såå, såå mkt bättre än fettsugning och bröstinplantat.

Men bäst av allt är kanske att åka tillbaka till London, get a room (vilket jag ska, vilket jag HAR!!!), plugga, öva, skärpa mig och gå upp innan lunch (en nödvändighet för de tidigare).

De här spill it all out-inläggen känns ju lite lagom roliga - men man måste ju få skryta med det man har! Och om 2010 var året då jag såg ungefär alla serier man kan se är det ju bara att vänta och se vad 2011 blir för år - böcker, övning, feel good och äkta humor?

Det blir en vår i London - jag gick liksom lite miste om den 2010. Det blev en vår i Malmö istället. Om än en tårdrypande, så en damn good one.

Det är väl nu det är dags att säga, jag ångrar ingenting - jag vet inte om det är sant, men ärligt talat så spelar det ingen roll.

Mitt nyårslöfte á 2010 - dvs to do before 2011 lyder ju nämligen, något i stil med, att acceptera. Inte säga att allt kommer bli ok, tänka positivt eller något annat; men acceptera.

Kanske lite som Kübler-Ross modellen - the 5 stages of grief.

Denial, Anger, Bargaining, Depression, Acceptance.

Acceptera, för att kunna gå vidare. Jag bläddrade igenom mina post-its på mitt virtuella skrivbord - gud vet vad jag har samlat på mig där - men på en av de så stod det: "Hallå, orka känna de här känslorna, det är ju en dag imorgon också."

Eller kanske som den dödsdömde fången som fick vård på Seattle Greys sa till Meredith - "What ever makes you sleep at night." Det är precis vad jag behöver - sova, på nätterna (inte från halv fem till ett)!

(För övrigt saknar jag att umgås intensivt med Grey's Anatomy, det är något helt annat när man har 6 säsonger, till synes oändlig, tillgång till dem - men en gång i veckan, juluppehåll, tillfälliga uppehåll - it's not good enough.)

För övrigt 2, så tror jag att det var allt.

1001 rules for my unborn son

470. Don’t play the ace if you can win with the king.

469. Stay in your seat until the credits have rolled.

lost within space

allt jag önskar

jag vill hitta orden som säger hur jag mår

som sveper undan allt och säger att det är OK

jag vill hitta orden som beskriver hur saker känns

så känslorna kan hitta hem

jag vill hitta orden

bara ett ord

som tar mig med bortom tomheten

jag vill hitta orden

men istället gråter jag en gråt utan ord

översvallas av känslor, upplevelser, förväntningar, vilja

jag vill, men kommer ändå inte fram

ta mig med

jag vill bara hitta orden som svarar på frågan

hur mår du?

jag var stark

jag var glad

jag ville

jag trodde

jag försökte

jag grät

det fattas något

jag kände tillit

svaret

jag väntar på att någon ska prata

komma fram till något

finnas där

vara där

jag pratar helst inte om det

istället gör jag ingenting

#prataomdet

Jag hämtar min syster vid tåget och i bilen på vägen hem pratar vi om #prataomdet*. Jag har bara hört talas om det, inte riktigt fått något grepp om det eller kollat upp det. Hon ger mig länken till prataomdet.se och jag läser sida upp och sida ner. Jag kan inte sluta, men det gör ont.

Jag inser att vi måste våga vara människor som inte går över varken våra egna eller andras gränser - inte tassar omkring i gråzoner.

Och som tar gränser för vad de är. Ett nej ska inte behöva förhandlingsbart.

Och en tvekan ska tas på allvar.

Och jag vill aldrig, aldrig mer vara 15 och tro, att jag är kär och att någon ser mig, bend over backwards för att saker ska vara bra, utforska världen men inte reagera på tveksamheter och övertramp - vara osäker och inte inse när människan i andra ändan av är minst lika osäker hen med, men agerar ut det på ett helt, helt annat sätt. Jag vill ta den 15 åringen i handen och säga att du är bra och saker ska ske lika mycket på dina villkor som på någon annans.

Och jag hittar ett utdrag ur dikten Text till min son av Olivia Bergdahl på en blogg och det träffar mig i hjärtat - kanske hela dikten ännu mer.

*"I samband med ett samtal om mediebevakningen kring Assange-fallet började Johanna Koljonen twittra om de gränsdragningar, gråzoner och övertramp som förekommer i sexuella situationer. Hundratals följde Koljonens exempel på Twitter under rubriken#prataomdet, ett samtal som sedan fortsatt att utvecklas och fördjupas.

...

Vi behöver ett språk för sex utan skam, vi behöver fundera kring våra egna och andras gränser. Något ska förändras. Vi ska våga #prataomdet."

body inc.

om att leva med ett litet urtidstroll

Jag har en hård, men jag antar god vän,

Bskij säger,

Pausfogel, om du säger att det inte går,

då tror jag inte att du har försökt

- så hög tilltro har jag till din kapacitet.

Egentligen skulle jag ha kommit iväg upp till nordligaste Norrland (typ) för att hälsa på brud'n och titta på gammelfasters orgel, som enligt utsago ska finnas på dessa breddgrader.

Idag har jag gett mig ännu ett to be-nyårslöfte. Jag ska inte ge upp samt jag vet. Det kan låta både tattigt och skenheligt - men det kommer åt kärnan. Det kommer åt min urtidsmänniska, som i stället för att ta kloka långsiktiga beslut gör allt för att undvika. Undvika i princip allt. Jobbiga situationer, jobbiga känslor, stress. Min urtidsmänniska säger nej, hela tiden! Men nu har jag bestämt mig för att tala förstånd med det lilla trollet; jag vet. Jag vet vad jag vill, jag vet vad jag behöver. Känslan i stunden behöver inte hindra mig från vad jag vad jag vill och klarar av.

Om Sverker vore här skulle han ta det är ingen idé, det kommer ändå inte att gå och lägga den tanken, känslan i den röda soptunnan.

Så för att ge den lilla rädda urtidsmänniskan lite motstånd så börjar jag med steg ett;

- Strategi struktur. Det krävdes lite blod, svett och tårar för att komma hit & för att våga erkänna. Men! Jag tänkte börja med att stiga upp på morgonen. Oavsett vad. Äta på bestämda tider och hålla mig till planeringen. - För det finaste jag vet, det är att vara en pålitlig rekordelig människa och nu har det i princip gått så pass långt att den sista jag skulle lita på är mig själv. Och det blir minst sagt lite skevt, för jag vet. Jag vet, vad som är bra för mig. Och när det nya året, anno 2011 börjar. Då ska jag och det här lilla urtidstrollet inom mig vara on speaking turns. Vi ska bli vänner.

mer anatomi!