Åderlåtning - kirurgins historia, penicillinets genombrott, bättre levnadsförhållanden, forskning, genetik ett enda långt sökande efter ordning och svar.
Och wow! Vilka resultat! Att kunna operera en blindtarm, bromsa en HIV-infektion, vacciner, byta en höftled, att kunna bota eller förhindra pest, dysenteri, tyfus, spetälska, mjältbrand. Det är mycket som inte längre är en dödsdom och mycket som hänt bara under de senaste 50 åren.
"År 1858 övergav man definitivt 4-saftsläran. Nu förstod man att alla sjukdomar utspelar sig i de enskilda cellerna inne i den sjuka kroppens organ, istället som i den föråldrade humoralpatologiska läran som man övergav. Där man ansåg att kroppens hälsa och sjukdom beror på att kroppens vätskor är riktigt respektive felaktigt blandade. Cellulärpatologin betydde en revolution inom medicinen med nya tänkesätt på alla medicinska områden. Läran om sjukdomarnas uppkomst genom rubbningar i cellernas livsfunktioner framställdes och utformades av den tyske läkaren och politikern, tillika professor i Berlin alltsedan 1856, Rudolf Virchow (1821-1902) i hans banbrytande arbete Die Cellularpathologie (1858)." Källa: Wikipedia (sv)
Den moderna läkarvetenskapens genombrott
Medicinsk historia över lag fascinerar. Människans inre likaså. Jag kan dock inte annat än att tänka mig att mycket medicinsk landvinning också är sorgkantad parallellt med de fenomenala framstegen.
Du blir inte livrädd längre över en förkylning, ens influensa - men i vårt lagom-land, hur är det med en 'mental förkylning', när stressen inte längre är lagom, när du inte längre är så där glad som de i tandkrämsreklamen, eller så lyckad som din granne, krasslig, sämre, sämst. Är du måhända rädd för nedstämdhet, drabbad av otillräcklighet, ångest - det där ska vi väl inte prata om - bit ihop, inte klaga och definitivt inte vara till besvär. (Fuck that)
Men det går ju inte att ta på! Det finns inte en tydlig gräns som för feber. Det är ju något som drabbar andra. Det borde gå över av sig självt. Det där är nästan som kvacksalveri, eller som att försöka starta en överhettad maskin eller springa på ett brutet ben.
Hur länge kan man sätta plåster på ett brustet hjärta? Kan någon ärligt svara på den frågan.
Om vi nu övergett 4-saftläran. Om vi nu skrivit om läran om sjukdomars uppkomst. Om vi med medicinsk kunskap kan börja förstå, behandla och i vissa fall bota cancer. Ska vi inte då kunna prata på ett vettigt sätt om psyket?
Landstinget Dalarna skriver genom Mentalvårdsmuseet i Säter - en kort historik där de citerar en kunglig förordning från 1791:
"I hospital intagas tills vidare förnämligast dårar och svagsinta, därnest andre fattige och orkeslöse människor". Vidare skriver de att
hospitalen tjänade främst som asyler, "som en fristad och i mindre grad som sjukvårdsinrättning".
Sedan om lasaretten och synen på hur vård skulle bedrivas - fortfarande sent 1700-tal början på 1800-talet:
"På lasarettet skulle endast de patienter tas in som antogs vara botade inom en sex månaders period, de obotbara avvisades. Patienterna var vanliga sjuka, sinnessjuka och veneriskt sjuka. Hälften av platserna kom senare att bokas för de veneriskt sjuka främst då syfilitiska patienter. De veneriskt sjuka vårdades på det som kallades kurhuset. En dårstuga uppfördes 1831 på lasarettstomten.
..."
"
I kyrkoböcker kan vi läsa hur församlingsprästen registrerar och klassificerar sina församlingsbor. I en Dalasocken skriver en präst i 1890-års folkbokföring, om sina församlingsbor under rubriken lytesanmärkning; sinnessjuk, mindre vetande, idiot, stundom sinnessjuk och fånig.
..."
Stundom sinnessjuk och fånig - känn bara på den! Svagsinta och dårar.
Vi går närmar oss moderna tider
Mentalvårdsmuseet beskriver vidare - vid sekelskiftet 18-1900 fanns beslutade riksdag och regering om att informera sig om läget för de "sinnessjuka och sinnesslöa människorna". Den statliga utredningen syftade till att uppskatta hur många som ansågs vara i behov av anstaltsvård.
"
De mest vårdbehövande länen ansågs i undersökningen vara skogslänen, där fattigdom och isolering skapade grogrund för högre frekvens av sinnessjukdom. Diskussionerna om var det nya hospitalet skulle lokaliseras var livliga och orter konkurrerade. Efter ett långt utredningsarbete, fattade Kungl. Maj:t i december 1903 beslut om det nya hospitalets förläggning till Säter. Säters hospital öppnade 1912."
Utvecklingen under 1900-talet beskrivs kortfattat "
Från världsrekord i sängplatser till öppenvård" - utveckling av psykiatrin var fram till 1950-talet detsamma som fler sängplatser. Sen kommer talet om att avveckla mentalsjukhusen. Fortsatt slutenvård, men läkemeldelsframsteg börjar skriva om kartan över förutsättningar och möjligheter. Nya yrkesgrupper kommer också in i bilden.
Under 1980-talet lägger man ner samtliga mentalsjukhus och det vi idag pratar om som psykiatrin, med öppenvård och utöver behandling även mer inriktning på socialpsykiatri. Socialpsykiatri, att se till personers vardagliga liv är något som senare senare kommit att vara mer av kommunens ansvar.
Utöver gigantiska läkemedelsframsteg, forskning, neurologi, forskning på kognition, utvecklandet av diagnosverktyg och förståelse av det där sinnesslöa eller dårskapen - så är ett i min mening också just nya yrkesgrupper - som t.ex. arbetsterapeuter.
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter besvarar den stora frågan "Vad gör en arbetsterapeut?" med - "
Arbetsterapeuten ser till hela människan och utgår från vilka vardagsaktiviteter man vill och behöver klara av att utföra. Det kan handla om att ta tillvara och utveckla fysiska, kognitiva och sociala färdigheter eller att anpassa miljön i hemmet, på jobbet eller i skolan."
Vi kan också via
Psykiatriska museet, Gertrudsvik,Västervik läsa vidare i vår historietörst som hänvisar till en artikel publicerad i DN (120521) som ur ett intressant perspektiv beskriver både svensk och arbetsterapins resa genom 1900-talet genom ett porträtt av
Estelle Bernadotte (1904 - 1984) alla arbetsterapeuters skyddshelgon.
Se till hela människan - se till att vi inte är mer än kött och blod. Prova själv att starta en bil om du skiter i att batteriet är urladdat - startmotorn behöver lagas och ovanpå det ska envisas med att lägga krossat glas på vägen.
När jag checkar ut en stund, bara går i skogen, sitter med täcket uppdraget över öronen eller väljer att inte titta varje gång telefonen surrar - då brukar jag tänka - nu tar jag hand om hela mig. När jag skrattar åt att nån ritat ett monster på vägskylten eller dricker saft med sugrör - då vägrar jag döma mig själv för att jag är barnslig eller töntig - det är hårt nog som det är nästa gång jag slår smalbenet i en hylla eller går in i väggen. Jag ser till hela mig, när jag väljer att sitta hemma en kväll för att bara käka popcorn och glida runt i morgontofflorna - jag behöver inte ångra mig en sekund, över att jag valt som jag gjorde. För jag valde inte bort att träffa dig, jag valde att ta hand om mig - vi ska ju ses imorgon och bära undan några flyttkartonger. Det är också att umgås.
En gedigen litteraturlista hittar ni här, via Landstinget Dalarna:
Medicin- och Psykiatrihistoria
Titlar som Frihetens milda disciplin (Eivergård, Umeå Universitet, 2003), Kroppens tunna skal (Johannisson, Norstedts, 1998), Sinnessjuk i folkhemmet (Andersson, Malmö, 1990), Vanvettets kurer- om schizofreni (Ajanki, Apotekarsocieteten, 1999), Kroppens idéhistoria - Disciplinering och karaktärsdaning i Sverige 1700-1950 (Gidlunds, 1993)