#vardagsliv

Det här med att plötsligt längta efter sesamsalt (hopplöst rostade hela sesamfrön mortlade med salt - ett oändligt 'onödigt' steg i matlagningen, när allt man vill ha är något på tallriken - trodde jag va).

Sen få en plötslig lust att öppna en kokosnöt - det vill säga inte alls tycka det är omständigt att bara gå ut och kasta den i backen.

Ta med soporna ut, när jag ändå är på väg.

Ta på mig riktiga skor, inte bara snabbt svänga ut barfota.

Och så!

Missa att klockan är efter 'portkoden har slutat fungera och du kommer bara in med nyckel'-tiden.

Det.

Stå där och förbanna sig själv. I bara strumpbyxor och en halvlång tröja - för även om jag tog på mig skor, så skulle jag ju bara ut och tillbaka in igen.

Vet inte vad jag skulle gjort om inte en granne kom upp från källaren precis då.

Ingen telefon. Inga ytterkläder. Lördagsfin och allt, som en hemmakväll ska vara. Håret på ända.

Voi, voi, är nog allt jag har att säga om detta.

en utläggning om historia, modern tid och förbjudna slutsatser

Åderlåtning - kirurgins historia, penicillinets genombrott, bättre levnadsförhållanden, forskning, genetik ett enda långt sökande efter ordning och svar.

Och wow! Vilka resultat! Att kunna operera en blindtarm, bromsa en HIV-infektion, vacciner, byta en höftled, att kunna bota eller förhindra pest, dysenteri, tyfus, spetälska, mjältbrand. Det är mycket som inte längre är en dödsdom och mycket som hänt bara under de senaste 50 åren.

"År 1858 övergav man definitivt 4-saftsläran. Nu förstod man att alla sjukdomar utspelar sig i de enskilda cellerna inne i den sjuka kroppens organ, istället som i den föråldrade humoralpatologiska läran som man övergav. Där man ansåg att kroppens hälsa och sjukdom beror på att kroppens vätskor är riktigt respektive felaktigt blandade. Cellulärpatologin betydde en revolution inom medicinen med nya tänkesätt på alla medicinska områden. Läran om sjukdomarnas uppkomst genom rubbningar i cellernas livsfunktioner framställdes och utformades av den tyske läkaren och politikern, tillika professor i Berlin alltsedan 1856, Rudolf Virchow (1821-1902) i hans banbrytande arbete Die Cellularpathologie (1858)."  Källa: Wikipedia (sv) Den moderna läkarvetenskapens genombrott

Medicinsk historia över lag fascinerar. Människans inre likaså. Jag kan dock inte annat än att tänka mig att mycket medicinsk landvinning också är sorgkantad parallellt med de fenomenala framstegen.
Du blir inte livrädd längre över en förkylning, ens influensa - men i vårt lagom-land, hur är det med en 'mental förkylning', när stressen inte längre är lagom, när du inte längre är så där glad som de i tandkrämsreklamen, eller så lyckad som din granne, krasslig, sämre, sämst. Är du måhända rädd för nedstämdhet, drabbad av otillräcklighet, ångest - det där ska vi väl inte prata om - bit ihop, inte klaga och definitivt inte vara till besvär. (Fuck that)

Men det går ju inte att ta på! Det finns inte en tydlig gräns som för feber. Det är ju något som drabbar andra. Det borde gå över av sig självt. Det där är nästan som kvacksalveri, eller som att försöka starta en överhettad maskin eller springa på ett brutet ben.

Hur länge kan man sätta plåster på ett brustet hjärta? Kan någon ärligt svara på den frågan.

Om vi nu övergett 4-saftläran. Om vi nu skrivit om läran om sjukdomars uppkomst. Om vi med medicinsk kunskap kan börja förstå, behandla och i vissa fall bota cancer. Ska vi inte då kunna prata på ett vettigt sätt om psyket?

Landstinget Dalarna skriver genom Mentalvårdsmuseet i Säter - en kort historik där de citerar en kunglig förordning från 1791:
"I hospital intagas tills vidare förnämligast dårar och svagsinta, därnest andre fattige och orkeslöse människor". Vidare skriver de att hospitalen tjänade främst som asyler, "som en fristad och i mindre grad som sjukvårdsinrättning".
Sedan om lasaretten och synen på hur vård skulle bedrivas - fortfarande sent 1700-tal början på 1800-talet:
"På lasarettet skulle endast de patienter tas in som antogs vara botade inom en sex månaders period, de obotbara avvisades. Patienterna var vanliga sjuka, sinnessjuka och veneriskt sjuka. Hälften av platserna kom senare att bokas för de veneriskt sjuka främst då syfilitiska patienter. De veneriskt sjuka vårdades på det som kallades kurhuset. En dårstuga uppfördes 1831 på lasarettstomten. ..."

"I kyrkoböcker kan vi läsa hur församlingsprästen registrerar och klassificerar sina församlingsbor. I en Dalasocken skriver en präst i 1890-års folkbokföring, om sina församlingsbor under rubriken lytesanmärkning; sinnessjuk, mindre vetande, idiot, stundom sinnessjuk och fånig. ..."

Stundom sinnessjuk och fånig - känn bara på den! Svagsinta och dårar.
Vi går närmar oss moderna tider Mentalvårdsmuseet beskriver vidare - vid sekelskiftet 18-1900 fanns beslutade riksdag och regering om att informera sig om läget för de "sinnessjuka och sinnesslöa människorna". Den statliga utredningen syftade till att uppskatta hur många som ansågs vara i behov av anstaltsvård.

"De mest vårdbehövande länen ansågs i undersökningen vara skogslänen, där fattigdom och isolering skapade grogrund för högre frekvens av sinnessjukdom. Diskussionerna om var det nya hospitalet skulle lokaliseras var livliga och orter konkurrerade. Efter ett långt utredningsarbete, fattade Kungl. Maj:t i december 1903 beslut om det nya hospitalets förläggning till Säter. Säters hospital öppnade 1912."

Utvecklingen under 1900-talet beskrivs kortfattat "Från världsrekord i sängplatser till öppenvård" - utveckling av psykiatrin var fram till 1950-talet detsamma som fler sängplatser. Sen kommer talet om att avveckla mentalsjukhusen. Fortsatt slutenvård, men läkemeldelsframsteg börjar skriva om kartan över förutsättningar och möjligheter. Nya yrkesgrupper kommer också in i bilden.

Under 1980-talet lägger man ner samtliga mentalsjukhus och det vi idag pratar om som psykiatrin, med öppenvård och utöver behandling även mer inriktning på socialpsykiatri. Socialpsykiatri, att se till personers vardagliga liv är något som senare senare kommit att vara mer av kommunens ansvar.

Utöver gigantiska läkemedelsframsteg, forskning, neurologi, forskning på kognition, utvecklandet av diagnosverktyg och förståelse av det där sinnesslöa eller dårskapen - så är ett i min mening också just nya yrkesgrupper - som t.ex. arbetsterapeuter. Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter besvarar den stora frågan "Vad gör en arbetsterapeut?" med - "Arbetsterapeuten ser till hela människan och utgår från vilka vardagsaktiviteter man vill och behöver klara av att utföra. Det kan handla om att ta tillvara och utveckla fysiska, kognitiva och sociala färdigheter eller att anpassa miljön i hemmet, på jobbet eller i skolan."
Vi kan också via Psykiatriska museet, Gertrudsvik,Västervik läsa vidare i vår historietörst som hänvisar till en artikel publicerad i DN (120521) som ur ett intressant perspektiv beskriver både svensk och arbetsterapins resa genom 1900-talet genom ett porträtt av Estelle Bernadotte (1904 - 1984) alla arbetsterapeuters skyddshelgon.

Se till hela människan - se till att vi inte är mer än kött och blod. Prova själv att starta en bil om du skiter i att batteriet är urladdat - startmotorn behöver lagas och ovanpå det ska envisas med att lägga krossat glas på vägen.

När jag checkar ut en stund, bara går i skogen, sitter med täcket uppdraget över öronen eller väljer att inte titta varje gång telefonen surrar - då brukar jag tänka - nu tar jag hand om hela mig. När jag skrattar åt att nån ritat ett monster på vägskylten eller dricker saft med sugrör - då vägrar jag döma mig själv för att jag är barnslig eller töntig - det är hårt nog som det är nästa gång jag slår smalbenet i en hylla eller går in i väggen. Jag ser till hela mig, när jag väljer att sitta hemma en kväll för att bara käka popcorn och glida runt i morgontofflorna - jag behöver inte ångra mig en sekund, över att jag valt som jag gjorde. För jag valde inte bort att träffa dig, jag valde att ta hand om mig - vi ska ju ses imorgon och bära undan några flyttkartonger. Det är också att umgås.

En gedigen litteraturlista hittar ni här, via Landstinget Dalarna: Medicin- och Psykiatrihistoria
Titlar som Frihetens milda disciplin (Eivergård, Umeå Universitet, 2003), Kroppens tunna skal (Johannisson, Norstedts, 1998), Sinnessjuk i folkhemmet (Andersson, Malmö, 1990), Vanvettets kurer- om schizofreni (Ajanki, Apotekarsocieteten, 1999), Kroppens idéhistoria - Disciplinering och karaktärsdaning i Sverige 1700-1950 (Gidlunds, 1993)

stirra livet i vitögat

Det där med att känna sig tvångsmässigt tvungen att 'bara' fixa som mest/obegränsat stor mängd saker att göra (ergo stressad - har det nånsin hörts en så långsökt slutsats) - kanske, men bara kanske då en behöver gå hem från jobbet i tid och chilla som mest!

Mvh gjorde inte det
PS Vill du veta allt om excel, fråga helst inte, börjar dock bli jäkligt bra på hantering av alla de där variablerna och stora mängden data.
Att behöva bli dötrött innan lugn nog infinner sig för att förstå att hungrig betyder bra att äta - och att ha både planerat middag och preppat reservplan i form av brödrost + vällagrad ost + etc etc
DS

En annan dag om vilka magiska saker som kan hända i sprickorna i stressens epicentrum när lugn och kaosets landplattor får för sig att krocka lite |ör hårt. Tills vidare hänvisas vidare studier i ämnet till en biblioteksdjupdykning i geologi/jordbävningar/vulkanutbrott och tyngdlagen.

OBS OBS OBS viktigt pressmeddelande

Årets viktigaste godnattsaga, skickad från ovan!

Dessutom bara tre minuter långt (som om det spelade någon roll, för min del hade han vi kunnat tillbringa några lyckliga år av samtal ihop)!

https://www.youtube.com/watch?v=-IuBsD3FmiI

du bad mig äta kakan, och ha den kvar - I choose not to

inte slåss för deras kärlek, inte vara avhängig den.

This is not a comment about the weather

I read articles and stories of how children are being used, trained and sent by parents to become soldiers in this awful heavily armed conflict and war going on in Syria, Iraq and the Middle East right now.

A friend of mine sent me this article from ROAR Magazine: ISIS fighter in Kobanê: “Erdoğan has helped us a lot"
Actions, thoughts, riots and outbreaks are all part of a chain reaction of something. There is no clean slate - there is no erase of history - there is definitely right and wrong - but there is not one solitary approach.
There is no definite good and evil - one or the other - that is a simplification of life, humanity - and perhaps a tool to guide us trough life - but in the wrong hands it is a tool of evil and doom.

Who am I to judge.

BBC News: Islamic State crisis: The 13-year-old on 'righteous path'

AP in a detailed report: Islamic state group recruits exploits children

I am not christian, I am brought up in a western society. The kingdom of Sweden. A country that in modern time has taken pride in remaining neutral during WWII. Remaining outside military alliances like NATO. Having been spared from war since 1815. Really?
We have on paper stayed out of taking active part in war. We are not members of NATO, but they do have a huge lot training going on on Swedish soil. And allowing German troops on Swedish rail roads during WWII - and in 2013 being one of the top 11 largest arms exporter - in the world. We might compromise - but neutral - rally?

Still, I am brought up in a western society. In a country that hasn't been torn up by war times, that is not facing daily air strikes or violent domestic acts of terror.

The Swedish Social Democratic Party has been playing a leading role in Swedish politics since the 20th century - democratic socialism trough reforms not revolution. I may not be christian or a person of a specific religious belief. Neither do I believe that ideology can replace faith.
But I believe in the strength of people - as individuals, together as a group. I believe that my responsibility for society does not stop at my door step. It does not stop with my actions alone. We are all responsible for the society we are apart of - and the history written this very moment.

ROAR Magazine is reporting "Erdoğan has helped us a lot", In Mark Lowen's BBC-article above, he is reporting from the Turkey-Syria border about a mother, a 13-year-old boy and the words of Mohamed, 21 - having two younger brothers willing to die and kill - and not being able to impinge them at all.
Are they personally responsible? Are they the ones to judge? What can this thing, justice, do in this very moment?

Who am I to judge.

Is Erdoğan's unwillingness to protect Kobanê on the other side of the Turkish border to blame? The action or the man - his presidency or person? Was it his or maybe Turkey's responsibility to protect Syrian border town, important to many in the region. Or perhaps, or at least, allow others, to arm them self and pass trough the country of Turkey.

In this country of mine - people are not allowed to carry weapons for protection. I am not allowed to carry a knife in public (stated in the Swedish law 1988:254). I don't even know how to get a gun - I would not want to have one and I would not like my neighbour to have one either.

But who am I to judge.

In Kobanê, Mosul, Raqqa the terms of daily life are not the same as mine. Neither in Turkey, Syria, Iraq or Lebanon. My religious or political believes will not put me in harms way. My families or mine affiliation with almost anything - will not put any of us in harms way. Political change will not put us in harms way. Private, commercial or political influence will not drastically change our every day life.
The well fare of my geographic region is not exposed to the same kind of actions - caused by chain reactions to the chain reactions to the chain reactions we are seeing around us.

The climate of my geographic region is harsh. The big latitude difference from south to north do make a difference - a majority of people do live in the southern parts. But during the winter seasons we have persistent temperatures between -4 to 2 °C (25 to 36 °F) - not unusual -15 to -10 °C (5 to 14 °F) or lower. Infrastructure - hosing, electricity and heating is of the essence. Fresh and nutrient food as well.

I will not try comparing the terms of daily life. I would appear stupid and narrow to say the least. And not to point fingers - but as a sign of the unawareness of the modern society - one of the responses to a newspaper street survey after a couple of substantial electricity outages last winter due to harsh weather, heavy snow and trees falling like domino causing great damage to vital parts of the power grid - "I am not dependant on electricity in my every day life. I live in the capital of Sweden."

But this is not a comment about the weather. This is not a comment about who to blame. This is a comment about responsibility and how far your responsibility goes.

You will be the judge of that.

And as a second comment to the tremendous accounting of children being recruited to armed extremist forces - they are our children. We have written the history and context of the world we have brought them into.
We are responsible - to the last extremity.
We are responsible for to the personal and cultural value of the modern society - and world wide.

Deferring to that - world wide web - software companies Google, Microsoft, Apple, social media communities Twitter, Facebook - without even getting up you can communicate with whom ever, no one and everyone. And considering that, I would like to plant the idea, that those companies above, are also responsible.

We should not judge others. But for our children to be able, to without even getting up, getting influenced without having enough prior safe guarding urge to resist or even scrutinize what is happening - they are the perfect target.

How precious isn't that young child - how exposed and fragile isn't human life. We cannot build armour strong enough to protect us from the harm from actual weapons. We cannot exclude evil or build walls protecting us from all substantial harm. There is no height high enough to give the absolute safety. There is no difference between you and me. We are all in the end only flesh and bone - the strength of your bone only subtly differing from mine.

Finally - who am I to judge. I will speak, I will care and I will not deny being liable. But I will not try to win - I will not attempt to fight - it will only hurt flesh and cause pain.

Islamic State: Diary of life in Mosul

BBC is allowing us to read voices from inside Mosul. A city  in Northern Iraq controlled by ISIL forces since June 2014. We are able to follow the progress, and life of ordinary people. Small insight to what is happening. From first hand sources.

This is happening in the 21th century. To people like you and me. We are all, people like you and me. There is no difference. Less than 4000 km from here. And me and my neighbours do have fresh water - heating - and without a doubt electricty - without a doubt. My neighbours kids can go to school having no change in syllabus - no change in who will be there teacher tomorrow - and no class in how the behave during air strikes or how to be a good follower of the occupiying regim terrorizing the daily life of those left in the city - their city - their much beloved city. 

Link to BBC source quoted below:

21 November 2014

"Once upon a time in our land, which is rich with water and oil, we used to have a big supply of water and electricity. However, now in the time of the IS caliphate, we lead the most difficult life imaginable.

We don't have water because the supply station does not work most of the time due to a power shortage.

We collect rainwater in the garden, and my mum tries to save the rain falling on the roof through the gutter in order to use it for the laundry and cleaning."

Faisal 

 14 November 2014

"School syllabuses have been changes by IS. There are no physical education classes anymore. Instead there is "jihadi education", which is a subject in which students are taught to love jihad [an Islamic concept meaning "struggle"] and how to do so.

IS cancelled both geography and history lessons, but then they changed their mind. They cancelled art classes, and instead teach Arabic calligraphy. They completely banned the use of colours and coloured pens in schools."

Mays 

5 November 2014 

"[Editor's note: Before Islamic State overran Mosul, the city was home to one of the oldest Christian communities in the world. Most fled with the arrival of IS, who ordered the city's remaining Christians to convert to Islam, pay a religious tax, or face being killed.] 

Not one house owned by a Christian in Mosul was not taken over and looted by IS members, and all their belongings stolen, down to the last broomstick.Some IS fighters have even moved into the Christians' homes themselves, using everything in those houses as if they were their own. 

They've inhabited all the areas and consider them as spoils of war, as if the Christians and the Yazidis [minority religious group] were the enemy, and by doing so, the IS has become a burden on our areas. 

We feel ashamed to call our Christian and Yazidi friends, and I feel I cannot even phone them any more, as if it was me or one of my family or friends that committed those heinous crimes against them. 

I decided not to talk or salute any IS member who occupies a Christian house near me, and I cannot bear to look at their evil faces. 

I've taken notice of their behaviour during coalition air strikes. They immediately switch off the lights in the homes they occupy, and some drive off in their stolen cars in some unknown direction. 

Then they return as soon as the air strikes cease. A friend of mine had the nerve to ask one of them: "Why do you run away during the air strikes?" 

The IS member answered that they fear the strikes will target the houses of Christians that they've occupied because the Christians would have told the coalition their location.

Another friend of mine tried to get close to a house occupied by an IS member and his family to see what was happening there, but he was unable to as they never leave the door open, and don't even talk in the garden. 

My friends and I vowed that once this is over, and our city is cleared of the dirt and nastiness, that we would rehabilitate a Christian house to show the world, or at least our Christian friends, that those who did this to them abide by no religion at all."

From Nizar

Read more at BBC

vad en ska ge upp för en kram

Jag är faktiskt inte desperat.
Jag kan vara lycklig ändå och jag behöver inte åka till London.

Jag har inte vattnat mina blommor på två månader snart, och ändå växer där nya skott.

Jag har inte sålt min själ till djävulen och jag behöver inte åka till London.
Jag kan förstå varför det är svårt att tyda stjärnor precis efter lunch. Men jag lovar, himlen har inte ramlat ner.

Det kan kanske vara dags att inse faktum:

Hon fick nästan svängdörren i huvudet, för hon var så glad att se dig. Och hon hade ju en skjorta med paljetter, för det var ju ändå fredag.

Kramar tar man inte. De bara händer och jag behöver inte åka till London.

kultur d'aujourd'hui FFS

Jag lyssnade på Nordegren & Epstein i P1 (17/11-14 15:04). En del av det där public service som alla pratar om - som du för den ringa summan av 173/kr i månaden har fri tillgång till - och som garanterar dig tankar, program, djupdykning i frågor, samhällsbevakning och underhållning oberoende av kommersiella, politiska och andra intressen i samhället. Säga vad man vill om Radiotjänst - ett enstaka programinslags oberoende etc - förmånen att ha tillgång till media oberoende av ovanstående, är något utöver pressfrihet och grundlagar som inte ska föraktas.

Så utöver public service osv osv så kändes det så befriande - att Louise Epstein i början av programmet deklarerade sin utleda med det ständiga reducerandet av kultur. I form av att 'kulturdebatten' så ofta landar i en sån förenkling att själva grundfrågan försvinner helt från kartan.

Jag håller med - det är fullständigt ointressant vem som kanske, eventuellt, möjligtvis, kanske inte alls och ganska långt i från vad som är relevant är förlagan till en viss karaktär.

Jag är fullkomligt ointresserad! Jag var fullkomligt ointresserad och direkt förskräckt när nån man ställdes frågan i SVTs morgonsoffa häromveckan. Snacka om att byta fokus - här har vi en man som pekats ut av konspirationsdebattörer som absolut, garanterat, helt säkert vara den som porträtterats i ett Augustprisbelönat skönlitterärt verk.

Visst pratar vi fortfarande om vem den där mystiskt leende Mona-Lisa nu kan tänkas ha varit - men den debatten missar målet ganska mycket. Hade det varit da Vincis syfte med porträttet att skärskåda enbart och uteslutande den porträtterade hade det antagligen lämnat fullständigt  utdrag ur kyrkoboken och instruktioner för exakt hur verket skulle tolkas.

Men kultur har - och måste obevekligen tillåtas ha - fler dimensioner, nyanser och parallella spår än så. 

Med det sagt, så fortsatte jag fascineras av Louise Epsteins glödande inlägg om Lena Anderssons bok som gavs ut nu i oktober - och speciellt hur den mot slutet verkligen slukade och fångat henne - så kände jag mig bara så träffad - lycklig rentav.

Utan personligt ansvar

Bild från Natur & Kultur

Och utan att ens öppnat boken så är jag är både fullt villig att rekommendera boken till vem som helst, alla som vill lyssna, Och så tacksam över att skönlitteraturen finns - att det finns ett forum som inte går i 120 km/h, begränsat till 140 tecken och får lov att vara mer än bara ettor och nollor.

Jag kan leva på bara titeln - i och med detta inlägg även omslaget - jag kan läsa en bok. Förövrigt och slutligen, skönlitterära karaktärer är inte biografier - läs och begrunda.

Kvinnan som konstnär

‎17‎:‎19:D‏

gud dessa smileys‏

hemska‏

‎17‎:‎20
från helvetet‏

;) liksom‏

17:21
att den rör sig.....‏