Är förutsättningen för kärlek för alltid förstörd av bilden av att mannen som stark beskyddare.
Vår föräldrageneration, riddare på vita hästar, alla romantiska filmer, alles, är vi dömda till olycklig kärlek? Där en kvinna, trots all jämsidig medvetenhet, är vacker för att hon står på egna ben - men bara i viss utsträckning. Ett yrväder - men inte för självständig. Inte för stark.
Ett sökande efter ett sammanhang, en gud, en riktning, eller bara svar på frågor.
Jag vet inte, men jag tror att sökandet förblindar.
Projicering. Det är så lätt att måla upp för sig, ett avlägset svar på sin fråga, och då all fokus riktas dit så kan man inte se, och man kan inte känna.
När jag släppte mina frågor, och vågade kasta mig ut i det okända så tror jag att lyckades med något jag aldrig trodde var möjligt.
En glimt av det gudomliga.
https://www.youtube.com/watch?v=K5a0ueL-dv8
Där mellan tonerna, och dolt bakom väggarna av ljud. Pulserande kristaller, som sköljer över min själ. Blått ljus. Grönt, kallt. Lila, varmt, och tryggt. Där någonstans, i mörkret mellan ljudslöjorna och kristallerna får jag en glimt och känsla av det gudomliga.
Ett sammanhang bortom tid och rum.
Vissa skulle kalla det ett klassiskt fall av flum till någon gammal films bortglömda soundtrack. Jag väljer att kalla det för en närmast religiös uppenbarelse.
Av dårar och barn får man veta sanningen - jag bejakar båda sidor.
Som när jag glatt ovetandes går på en körrepetition utan att läst noter på år och dar - och står där i en samling av 5 personer och ska bemanna sopranstämman ensam. Hej avistaläsning. Det var fantastisk musik, för mig, med relativt gehör i f-dur rakt igenom - så efter halva repetitionen hade min hjärna acklimatiserat sig. Kanske inte fullt till att ta in textmassan - vilket kanske kan tyckas vara halva jobbet i en kör. Men också inte försöka lura tenoren med att sjunga ett c samtidigt som vi ska mötas på ett d. Eller det beror ju på om det är för att kolla om han var med på, ehum, noterna eller inte.
Inte visste jag heller att det här skulle framställas på måndag, nu på måndag. De frågade mig på jobbet, när jag sa att vad jag skulle göra efter jobbet. Jag rykte lite halvt ovetandes på axlarna. Vad ska ni sjunga då? Samma sak.
Med riktig orkestersättning då. Säger kontrabasisten i mig. För att de placerar kontrabasisten i orkesterns hjärta, där hn hör hemma! Eller i alla fall runt 1749.
Förskräcks inte av 43:39 min. Lyssna och njut, föreställning från hösten 2014. Ta in de första 3 minuterna i alla fall.
Eller via Spotify, om så föredras - Carl Philipp Emanuel Bach – Bach, C.P.E.: Magnificat, Wq. 215, H. 772 med Stuttgart Gachinger Kantorei, Bach-Collegium Stuttgart, Helmut Rilling.
.jpg)