Fragment 2 2016-05-19

Jag fattar också att jag har triggers på ställen som är så dolda, kanske för mig själv allra mest, att det är som ett självmordsuppdrag att över huvud taget röra sig. Det gör mig paralyserad & jag orkar inte röja minor, jag orkar inte reda ut fler explosioner, hela tiden.

Snart 10 år efter Fragment 2006-08-30 och jag är fortfarande en minröjare: 

rakt in i hjärtat

                          Evyn Redar i gårdagens Metro.



in hell I rest my case

Är mållös - i ordets alla tänkbara bemärkelser
a) den ironiska generationen har gått för långt
b) mindfull är det nya system error

På en ofattbarhetsskala mellan
ett och oändligheten är det svårt
att ens veta var en ska börja

Om jag skrattar
- mind the gap
- fuck society
- var i helvete är min armé

Konfrontation

Att ljuga för människor.

Att gömma sig.

Att säga att man ska sova, men att istället sitta uppe hela natten och lyssna på musik som får minnen att sjunga.

Jag går igenom gymnasiet. Göteborg. Skåne. Arlanda. Umeå. Östersund. Allt finns i musiken. Alla känslorna finns kvar. Minnen. Såsom de var igår. Jag vet inte hur människor minns. Hur fan fungerar minnen? Mina minnen är snapshots av det som hände, och jag kan gå in i dem som igår. Jag minns inte allt såklart, det vore omöjligt, men småsaker finns kvar, hänger med, alltid. 

Stort och smått. Det är för mig lika nära att jag satt i mitt garagerum i Knivsta och lyssnade på Beach House, som att jag i förra veckan låg på mattan i mitt vardagsrum och lyssnade på Magnus Uggla, vilket osökt för mig in på att jag fortfarande minns hur Shinkansen rusade fram mellan Tokyo och Osaka för nära 8 år sedan, medan jag lyssnade på 1:a gången av nämnda artist, och såg landskapen rusa fram.

Jag vet när saker och ting hände, men det känns som om det var igår, nästan, nästan alla minnen och känslor. Det är fint, det är fantastiskt fint, men det är svårt, så ofantligt svårt.

Det är påsk nu. Jag minns förra påsken. Det gyllende ljuset. Hur jag gick på Frösön, jag gick på stigen upp mot sommarhagen, och Jefferson Airplanes Today var min musik. Det var så vackert den dagen, och den låten, jag hade nog inte hört den förut, på det sättet, det var så vackert att jag nästan inte visste var jag skulle ta vägen. Ända sedan den dagen har världen, i stundom, varit så vacker att det nästan gör ont. 

Den dagen lämnar mig aldrig. Om 50 år kommer jag fortfarande att kunna gå på stigen där, med det lätt fuktiga gräset, i solens varma, gyllene ljus, med utsikt över storsjön och fjällen. Det är så vackert.

hon må vara ett yrväder - men

Är förutsättningen för kärlek för alltid förstörd av bilden av att mannen som stark beskyddare.
Vår föräldrageneration, riddare på vita hästar, alla romantiska filmer, alles, är vi dömda till olycklig kärlek? Där en kvinna, trots all jämsidig medvetenhet, är vacker för att hon står på egna ben - men bara i viss utsträckning. Ett yrväder - men inte för självständig. Inte för stark.

Att stå på Mars och fundera en smula

Tänk att stå där, på Mars, och blicka ut över horisonten. På en annan planet, med en halv världsrymd mellan dig, och jorden, och det liv du levde där.

Om en femton, tjugo år kommer kanske du att stå där, funderandes.

Vad kommer du tänka på?

Vem kommer du vara?

Vad kommer du känna?

Kommer du vara rädd?

En glimt av det gudomliga

Ett sökande efter ett sammanhang, en gud, en riktning, eller bara svar på frågor.

Jag vet inte, men jag tror att sökandet förblindar.

Projicering. Det är så lätt att måla upp för sig, ett avlägset svar på sin fråga, och då all fokus riktas dit så kan man inte se, och man kan inte känna.

När jag släppte mina frågor, och vågade kasta mig ut i det okända så tror jag att lyckades med något jag aldrig trodde var möjligt.

En glimt av det gudomliga.

https://www.youtube.com/watch?v=K5a0ueL-dv8

Där mellan tonerna, och dolt bakom väggarna av ljud. Pulserande kristaller, som sköljer över min själ. Blått ljus. Grönt, kallt. Lila, varmt, och tryggt. Där någonstans, i mörkret mellan ljudslöjorna och kristallerna får jag en glimt och känsla av det gudomliga.

Ett sammanhang bortom tid och rum.

Vissa skulle kalla det ett klassiskt fall av flum till någon gammal films bortglömda soundtrack. Jag väljer att kalla det för en närmast religiös uppenbarelse.