Jag lyssnade på Nordegren & Epstein i P1 (17/11-14 15:04). En del av det där public service som alla pratar om - som du för den ringa summan av 173/kr i månaden har fri tillgång till - och som garanterar dig tankar, program, djupdykning i frågor, samhällsbevakning och underhållning oberoende av kommersiella, politiska och andra intressen i samhället. Säga vad man vill om Radiotjänst - ett enstaka programinslags oberoende etc - förmånen att ha tillgång till media oberoende av ovanstående, är något utöver pressfrihet och grundlagar som inte ska föraktas.
Så utöver public service osv osv så kändes det så befriande - att Louise Epstein i början av programmet deklarerade sin utleda med det ständiga reducerandet av kultur. I form av att 'kulturdebatten' så ofta landar i en sån förenkling att själva grundfrågan försvinner helt från kartan.
Jag håller med - det är fullständigt ointressant vem som kanske, eventuellt, möjligtvis, kanske inte alls och ganska långt i från vad som är relevant är förlagan till en viss karaktär.
Jag är fullkomligt ointresserad! Jag var fullkomligt ointresserad och direkt förskräckt när nån man ställdes frågan i SVTs morgonsoffa häromveckan. Snacka om att byta fokus - här har vi en man som pekats ut av konspirationsdebattörer som absolut, garanterat, helt säkert vara den som porträtterats i ett Augustprisbelönat skönlitterärt verk.
Visst pratar vi fortfarande om vem den där mystiskt leende Mona-Lisa nu kan tänkas ha varit - men den debatten missar målet ganska mycket. Hade det varit da Vincis syfte med porträttet att skärskåda enbart och uteslutande den porträtterade hade det antagligen lämnat fullständigt utdrag ur kyrkoboken och instruktioner för exakt hur verket skulle tolkas.
Men kultur har - och måste obevekligen tillåtas ha - fler dimensioner, nyanser och parallella spår än så.
Med det sagt, så fortsatte jag fascineras av Louise Epsteins glödande inlägg om Lena Anderssons bok som gavs ut nu i oktober - och speciellt hur den mot slutet verkligen slukade och fångat henne - så kände jag mig bara så träffad - lycklig rentav.
Utan personligt ansvar
Bild från Natur & Kultur
Och utan att ens öppnat boken så är jag är både fullt villig att rekommendera boken till vem som helst, alla som vill lyssna, Och så tacksam över att skönlitteraturen finns - att det finns ett forum som inte går i 120 km/h, begränsat till 140 tecken och får lov att vara mer än bara ettor och nollor.
Jag kan leva på bara titeln - i och med detta inlägg även omslaget - jag kan läsa en bok. Förövrigt och slutligen, skönlitterära karaktärer är inte biografier - läs och begrunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Notering/ar