Ska erkänna mig besegrad av höstens första, nej, andra, nej tredje förkylning! Kasta in handduken för symfoniorkestern och ta Kim med sig hem igen för att snora och hosta här hemma istället för på halva skolan. Dagens lektion i vokal träning var alltså ingen höjdare, bättre lycka nästa gång. Tills dess iaf ha den perfekta dikten av nobelpristagaren, den polska poeten, Wislawa Szymborksa.
Koloraturur Salt (1962), Dikter 1945-2002 i Anders Bodegårds översättning
På scenens tilja står hon stilla,
fast rösten dallrar,
spiller drillar, strör oförtröttligt intervaller
och spinner som spindeln sitt silverspott.
Människan, ECCE, med höga C
älskar hon, vill bara ge och ge.
Ur strupen sprakar reflexer och blixtar,
hör hur hon växlar och tricksar och textar,
splittrar orden i sextondelar,
kvittrar finurligt och storsint fördelar
sina små smulor.
Vad är det jag hör? Utan pardon
börjar fagotten nu ta sig ton,
stryper vår röst med sin bistra musik,
han verkar kunna gå över lik.
Basso profondo, förbarma dig,
do re mi fa so, mene tekel ufarsin.
Vill du få henne tyst? Driva henne
ut i världens hesa kulisser
med krassliga kraxande halsar?
Det eviga harklandets trakter,
där osaliga andar rosslar kraftlöst
eller öppnar och stänger munnen som fiskar.
Nej, fastän det tycks i senaste laget
har vår röst inte tappat taget.
Hon håller fast, på hårfin nivå,
vid håret som allting hänger på.
Hon hinner fylla lungan
och spruta sång med tungan
rakt upp i taket - och över oss faller
vox humanas klangkristaller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Notering/ar